Kapitel 1
Kategori: Allmänt
Mitt hjärta stannade. Min käraste Jack, med gyllenbrunt hår. chockladbruna ögon och ett leende som var vackrare än alla stjärnor på himlen.. Hade han fått cancer? Hade han blivit en av de utvalda?
Hon måste skämta.. Det kan inte vara sant..
Jag nickade åt mamma och gjorde inte en enda min utan sprang istället upp till mitt rum för att uttrycka alla de känslorna jag hade just nu. Arg, ledsen, sur, chockad... Jag satte mig ner i sängen och tog upp min iphone
och ringde Harry. Han svarade efter bara 3 signaler (som tur var)
- Hi sweetie! I was just on way to call you and... Sa han som lät jätte glad, som om det nyss har hänt något jätte roligt som han jätte gärna ville berätta, men jag avbröt honom,
för jag ansåg att de jag hade att säga var mycket viktigare.
- Wait! I have very imoprtant thing to tell you! Jack... Jack has...
Jag snyfftade till och tårarna började att rinna igen.
- Jack what? Sa han och han förstod på en gång att det hänt han något.
- He has get cancer...
Sa jag och tårarna började att rinna ännu mer nedför mina kinder och jag snyfftade gång på gång.
Jag snyfftade till och tårarna började att rinna igen.
- Jack what? Sa han och han förstod på en gång att det hänt han något.
- He has get cancer...
Sa jag och tårarna började att rinna ännu mer nedför mina kinder och jag snyfftade gång på gång.
- You said what? You're kidding me! Right? Sa han och skrattade sitt chockartade skratt.
- No.. It's true.. If you don't believe me... Call his mum! Cuz I guess that he don't want to talk right now...
- No.. It's true.. If you don't believe me... Call his mum! Cuz I guess that he don't want to talk right now...
Det vart tyst, ingen sa något, först efter fem minnuter då jag avbröt tystnaden.
- I call you later! Love you! Sa jag och sen la jag på och la telefonen bredvid mig i sängen.
Jag la mig ner och tänkte: Varför han? Mår han bra? Hur länge till kommer han att leva?
100 frågor snurrade runt i mitt huvud, skulle jag någonsin få svar på dem?
- I call you later! Love you! Sa jag och sen la jag på och la telefonen bredvid mig i sängen.
Jag la mig ner och tänkte: Varför han? Mår han bra? Hur länge till kommer han att leva?
100 frågor snurrade runt i mitt huvud, skulle jag någonsin få svar på dem?
Harrys PointOfView
Jag var inte säker på om det jag nyss fått höra är sant eller inte.. Men en sak är säker!
Jag behövde ta en promenad nu och rensa tankarna.
Jag gick ut till den gråa och trista hallen och tog på mig min jacka och knöt mina skor.
- Where are you going? Ropade mamma till mig ifrån köket.
- Out! I need to be for my self a littlebit... Sa jag och öppnade dörren och stängde den sabbt
för att inte få några fler frågor om varför jag behövde det.
- HAZZA!
Jag vände mig om, nej, fan också! Inte nu! Zoe och Amy är inte direkt de man vill prata med just nu..
Så jag försökte att ignorera dem och fortsätta att gå, men det gick inte så bra..
- Hejsan Harry! Sa Amy och smekte mig på benet, "himla kåtbock" tänkte jag och putade bort henne med armen.
- Men det var värst vad lilla Hazza var sur idag då! Sa Zoe och skrattade och försökte att kyssa mig,
jag slog till henne i ansiktet, inte med vilje... fast ändå... Jag gick i rask takt och försökte att komma ifrån dem.
Jacks PointOfView
Jag kollade upp i taket, vitt och lite grått..
Lukten av sjukhus fick mig att komma ihåg dagarna jag spenderade här under tiden pappa hade cancer.
Och nu var det min tur.. Jag satte mig upp i sjukhus sängen och kollade sedan på mamma som hade tårar i ögonen fast log ändå och kollade på mig.
Jag klev upp ur sängen och gick fram till henne, drog handen genom hennes blonda lockiga hår
och sa till henne: Allt kommer att bli bra!
Och sen gav jag henne en stor kram och precis då kom doktorn tillbaka.
- Because you come in a little..too late..So will we probably not be able to surgically remove the cancer now .. Since it has spread to half the body now..I'm so sorry.. Sa han och låtsades låta jätte ledsen,
vem som helst förstod väll att han bara fejkade? För varför skulle han vara ledsen? Han var ju bara en doktor? Han har väll varit med om värre saker? Föresten! Varför tänker jag på det för när jag snart kommer att dö?...
Mamma vände sig till mig med ögonen fylda av tårar och frågade sedan doktorn:
- How much longer will he live?
Jag kollade ner i golvet och ville absolut inte veta svaret..
- with luck? Almost three or four months..
Tre fyra månader?! Serriöst?! Nej! Jag brast... Nu kom tårarna.. Jag sprang ut ifrån sjukrummet,
ut från sjukhuset och vidare till tågstationen som låg bara två killometer ifrån sjukhuset.
Skulle jag plågas igenom fyra månader och sen dö så kunde jag väll istället dö nu och slippa plågas?
Eftersom att det vart så dåligt med kommenterer sist så kan vi väll ta +3 kommentarer nu då? :)
Lots of love!x
Jag var inte säker på om det jag nyss fått höra är sant eller inte.. Men en sak är säker!
Jag behövde ta en promenad nu och rensa tankarna.
Jag gick ut till den gråa och trista hallen och tog på mig min jacka och knöt mina skor.
- Where are you going? Ropade mamma till mig ifrån köket.
- Out! I need to be for my self a littlebit... Sa jag och öppnade dörren och stängde den sabbt
för att inte få några fler frågor om varför jag behövde det.
- HAZZA!
Jag vände mig om, nej, fan också! Inte nu! Zoe och Amy är inte direkt de man vill prata med just nu..
Så jag försökte att ignorera dem och fortsätta att gå, men det gick inte så bra..
- Hejsan Harry! Sa Amy och smekte mig på benet, "himla kåtbock" tänkte jag och putade bort henne med armen.
- Men det var värst vad lilla Hazza var sur idag då! Sa Zoe och skrattade och försökte att kyssa mig,
jag slog till henne i ansiktet, inte med vilje... fast ändå... Jag gick i rask takt och försökte att komma ifrån dem.
Jacks PointOfView
Jag kollade upp i taket, vitt och lite grått..
Lukten av sjukhus fick mig att komma ihåg dagarna jag spenderade här under tiden pappa hade cancer.
Och nu var det min tur.. Jag satte mig upp i sjukhus sängen och kollade sedan på mamma som hade tårar i ögonen fast log ändå och kollade på mig.
Jag klev upp ur sängen och gick fram till henne, drog handen genom hennes blonda lockiga hår
och sa till henne: Allt kommer att bli bra!
Och sen gav jag henne en stor kram och precis då kom doktorn tillbaka.
- Because you come in a little..too late..So will we probably not be able to surgically remove the cancer now .. Since it has spread to half the body now..I'm so sorry.. Sa han och låtsades låta jätte ledsen,
vem som helst förstod väll att han bara fejkade? För varför skulle han vara ledsen? Han var ju bara en doktor? Han har väll varit med om värre saker? Föresten! Varför tänker jag på det för när jag snart kommer att dö?...
Mamma vände sig till mig med ögonen fylda av tårar och frågade sedan doktorn:
- How much longer will he live?
Jag kollade ner i golvet och ville absolut inte veta svaret..
- with luck? Almost three or four months..
Tre fyra månader?! Serriöst?! Nej! Jag brast... Nu kom tårarna.. Jag sprang ut ifrån sjukrummet,
ut från sjukhuset och vidare till tågstationen som låg bara två killometer ifrån sjukhuset.
Skulle jag plågas igenom fyra månader och sen dö så kunde jag väll istället dö nu och slippa plågas?
Eftersom att det vart så dåligt med kommenterer sist så kan vi väll ta +3 kommentarer nu då? :)
Lots of love!x
